Sista helgen

I fredags blev jag patient. Har haft en bongstyrig mage hela veckan, men i torsdags fick jag även feber och hade frossa två nätter i rad. Då tyckte mina kära roomates att det fick vara nog, så de såg till att doktorn tittade till mig och att jag började med antibiotika. Dr Yafet tyckte jag skulle göra ett malariatest, just in case, så ner till labbet det bar. Det var underligt att sitta i den stol man bett patienten slå sig ner i och att jag helt plötsligt var den som skulle stickas. Som tur var hittade Goodluck (vår granne och tillika labtekniker) inga malariaparasiter i mitt blod. Jag mådde bättre redan på söndagen, så antibiotikan gjorde susen.

Helgen som passerade var vår sista i Mchukwi, så på söndagens Gudstjänst fick vi säga hejdå och tacka så mycket. Jag sjöng en liten truddelutt och församlingen skickade med oss ett bibelord som vi ska ta med oss till våra församlingar.

Idag var jag och Emelie på kvinnor och barn avdelningen för rond innan fikat. Sen gick vi alla till Dr Rukeba, chefsläkaren, för ett möte. Han ville väldigt gärna höra våra iakttagelser från vår tid här. Det blev ett öppet samtal där vi kände oss fria att ge honom våra observationer av saker som kan förändras till det bättre.

Resten av dagen var vi på OPD tillsammans med Dr Ester. Jag tycker det är jätte kul att vara med olika sjuksköterskor, barnmorskor och läkare, för alla har de sin individuella stil. Det hade annars lätt blivit ”i Tanzania gör man/beter man sig så här” baserat på en enda personals handling.

Nu på kvällen har vi varit hemma hos Joseph och Dina Ngasaa, vår mentor och hans fru. Det var så kul att se dem i sitt hem, i civila kläder och tillsammans med deras barn. Samma sak här, det är kul att vi har fått vara hemma hos lite olika familjer och se hur det ser ut, annars hade det också blivit att man dragit alla över samma kant. 

Mental Outreach

Idag var jag och Josefine på Mental Outreach. Varje månad åker sjukhuset ut till de omkringliggande byarna för att dela ut mediciner till patienter med psykiatriska åkommor. Dessa mediciner betalas av distriktet med motiveringen att det är mediciner som patienten behöver ta varje dag, varje månad i år eller livet ut. Vad som chockade oss var att även epilepsi patienterna fick sina mediciner av detta team, med förklaringen att de får epilepsi psykoser. Jag är inte fullt påläst, men det låter som att epilepsi klassas som en psykisk sjukdom istället för en medicinsk. Sen är det ju som med allt annat vi upplever och får förklarat för oss, vi är inte säkra på att våra frågor förstår och om svaren vi får är det de verkligen vill säga för engelskan är inte på topp hos många i personalen. Jag fick ge intramuskulära injektioner till två patienter. Tänka sig att jag ska behöva åka ända till Tanzania för att få chansen att göra det.

Den här jobbveckan har passerat lika fort som alla andra veckor. I början av veckan var det lite hemlängtan hos oss alla, men nu börjar jag känna att det inte är mycket kvar och istället vilja ha en vecka till. Dessutom har jag dragit på mig feber och en knasig mage som inte vill ge med sig. Fast när man är sjuk är det skönt att veta att jag bor med tre soon to be nurses och har ett sjukhus 100 meter bort ;)

CTC

Dagen började med rond på General Ward, på kvinnor och barn sidan. I ett helt rum hade alla patienter malaria, alla var under fem och majoriteten hade fått anemi som följd av sin malaria. Här är malaria den vanligaste dödsorsaken för barn under fem år. Mycket av ronden gick även ut på att informera mammorna om hur man kan förebygga malaria och om vikten av att inte behandla symptomen hemma utan söka vård tidigt.

På eftermiddagen gick jag med Dr Ester på CTC, Care and Treatment Clinic. Till CTC kommer HIV/AIDS patienter en gång i månaden för att hämta ut sin medicin. Läkaren har ett samtal med patienten om hur de mår, om något har förändrats i deras ”family planning” och pratar även lite allmänt om saker och ting, något som jag inte har sett på tex OPD. Dr Ester påpekade just vikten av att det är ett samtal, eftersom dessa patienter ofta känner skam kring sin sjukdom och att sjukvården måste vara en trygg plats för dem. Jag fick väldigt gott intryck av arbetet som bedrivs på CTC.

You gotta love 'em!

OP

Operation. Tidigare var jag ju med på ett kejsarsnitt, men idag var första dagen jag skulle vara var på operation. Det var ett fullt operationsschema, men endast en opererande läkare så han hade mycket att stå i. Dagen började med ett planerat kejsarsnitt. Det är en häftig operation, helt plötsligt är barnet ute ur magen. Intressant detalj, när barnmorskan hade gjort iordning barnet och skulle visa det för mamman visade hon inte barnets ansikte utan öppnade upp kangan barnet är inlindat i och visade vilket kön barnet hade. Nästa operation var på en ung kille (född 1998 eller 2000, olika journal anteckningar gav olika infomration) lårbensfraktur som skulle reponeras och fästas med skruvar. Han fick en ryggmärgsbedövning och  Det var en lång operation, många människor i rummet och värmen steg sakteliga. Jag är inte jätte bra på att hantera värme och ett sjunkande blodsocker, och lägg på det till en köttig operation där det dras och slits i benet. Ja ni kan ju tänka er vad som hände. Hörseln försvann och synen blev dimmig. Som tur var var Josephine med så innan jag föll till marken tog hon med mig ut och vi satte oss på en bänk innan jag var redo att gå hem för en kopp kaffe och Snickers. (Side note, vi köpte Snickers i Dar-es-Salaam, och har sparat på dem tills de verkligen behövts. Idag var en sådan dag då en halv Snickers gjorde underverk)

Efter fikat var det en patient som både blev av med sin prostata och sina testiklar. Jag har ju aldrig varit på operation i Sverige, så jag slutar inte förvånas över hur våldsamt det ser ut när kirurgen gräver i patienten på bordet. Det skulle vara kul att vara med på en liknande op i Sverige för att kunna jämföra. Innan lunch var det en kille som för 10 månader sedan hade gjort en operation ungefär som den på förmiddagen, reponerat en fraktur med metall skruvar. Han skulle ha kommit tillbaka för fyra månader sedan, men han hade inte kunnat fixa pengar förrän nu så därför blev operationen fyra månader för sen. Verkligheten.

Jag kom på mig själv med att inse att det är 2013, och att jag har sagt att jag ska springa Göteborgsvarvet 2014. Så på eftermiddagen tog jag en runda. Vi han inte längre än till marknaden innan barnen började springa med oss. Jag trodde nog att de skulle släppa oss efter en stund, men icke. Några av barnen sprang hela vägen med oss. I en uppförsbacke, som jag kände var lite tung, hade helt plötsligt massa fler barn hakat på. En sex-sju årig flicka sprang hela backen upp, barfota och med sitt småsyskon på ryggen. Där och då kände jag att fasen Sara, det är inte så jobbigt som du tror. Man får lite perspektiv. Det var en sån där springtur som kommer finnas kvar i minnet; alla barnen, solen som börjar gå ned över träden och till sist en perfekt regnbåge som landar mitt bland acaciaträden.

Compassiongroup diskussion

Jag och Josefine var på General Ward tillsammans med sjuksköterskan/barnmorskan Mary. Eftersom det var måndag var det storrond tillsammans med Dr Yafeth Guzuye. Efteråt samlade han oss studenter och hade lite genomgång om framförallt prostata hyperplasi, eftersom majoriteten av männen på avdelningen är inlagda för just det. Det är intressant att se hur olika undervisningsklimat det är här och hemma, men även vilka kunskaper sjuksköterskestudenter har när de kommer ut på praktik. En fråga han ställde var om kvinnor har en prostata. Det var flera av studenterna som inte riktigt vågade svara, och om de gjorde det var det lite tveksamt.

Vi var med på flera operationssår omläggningar, och det är också intressant att se hur material skiljer sig åt. Här är det en stor kompress och några tejpbitar som täcker op-såret, medan man hemma har tusen olika sorters material för olika sorters sår. Och det går det med. Det är en av insikterna jag kommer ta med mig hem, att det går. Inställningen måste vara att det går med det man har, och jag upplever det som att man här är mer fokuserad på hur problemet ska lösas än på själva problemet.

På kvällen kom compassion group (de som tog med oss ut till några familjer i byn för två veckor sedan) över till oss för ett möte och middag. Vi pratade mycket om vad de gör idag, vilka visioner de har och hur de ska planera upp sitt nästa projekt, mikro-lån. Det är något jag är mycket förtjust i, framförallt eftersom det ”kräver” en vilja av förändring från den som mottar mikrolånet. Mottagaren blir inte en passiv biståndsmottagare som är beroende av andras insatser, utan mikro-lånet kan bli en väg för dem att faktiskt ta sig ur sin situation. Det blev ett bra möte och givande samtal trädde fram under middagen.  Efteråt var jag full med tankar om min priviligierade tillvaro hemma i Sverige.

Walking safari

Innan gryningen masade vi oss upp för en snabb kopp kaffe och en rostad macka. Bilen gick tillbaka till game reservet. Där mötte en vakt med gevär upp oss, för idag skulle vi gå i naturen istället för att åka bil. Det var en vacker morgon med solen som gick upp över träden och precis som vid lunchen igår var det häftigt att få se naturen på så nära håll, hur giraffen tittar lite snett på oss när hen käkar frukost, hur zebran springer sin kos så fort hen fått nys om oss och hur vildsvinen masade iväg när vi kom för nära. Men mest var det naturen och träden som fångade vår uppmärksamhet, det blev liksom mer fokus på dem när man gick så nära och faktiskt hade tid att se på de olika sorterna. De vackraste träden tycker jag är accacia träden, som vår guide sa även kallas paraplyträd. Bilderna från helgen, åh vad fina de är. Men jag känner en liten uns av bitterhet då jag lämnade bra-kameran hemma. Aja, det togs i alla fall en mängd mental pics på vyerna som ändå inte hade fastnat på kameran. 

Sen åkte vi hem på de guppiga vägarna. Det var jätte mysigt att åka igenom de små byarna när mörkret lagt sig och bara fotogenlampor tända vid de små affärerna.

Fullday game drive!

En efterlängtad gofrukost inmundigades innan vi bytte om till safarikläder. Det var äntligen dags för en heldag i en jeep med närhet till den tanzaniska naturen. Första djuret vi såg var en giraff (twiga) men inte långt där efter dök det upp en liten flock impalas. Innan lunch var det mycket giraffer, apor, impalas, krokodiler och flodhästar några zebror, gnuer (wild beast) och ett mycket udda djur som kallade greater kudju. Lunchen var medpackad och vi hittade ett nedfallet träd precis vid floden, där hoppade vi ur bilen och åt hungrigt. Det var en häftig upplevelse, att sitta mitt i vildmarken med impalas och giraffer betandes inte mer än 150 meter bort.

Vår kära guide sparade det bästa till sist! En liten elefant familj vandrade bland acaciaträden. Vi blev förvånade att de inte var större, men fina djur var det allt. Inte mer än 30 min senare körde vi kringelkrokigt in i ett buskage, och där låg det en gravid lejonhona och vilade sig. Lite längre bort såg vi sen ett lejonpar som sökte skydd för solen. Tyvärr hade inte hanen en stor lejonkungen-man, vilket vi fick förklarat för oss att det beror på att han fortfarande var ung. Lejonhanen börjar inte odla manen förrän i fem sex årsåldern.

När vi åkte tillbaka till den första honan låg hon inte längre och vilade. Hon hade gått för en andra omgång på buffebordet. En hel gnuunge hade hon mellan sina tassar medan hennes käkar drog sönder senor och leder på maten. Det var häftigt att se, men ska erkännas även rätt makabert.

På kvällen var vi helt slut och efter middagen, fisk från Lake Victoria (som blivit exporterad till Europa till ett bra pris och sedan tillbaka köpt till Tanzania), slog vi oss ner i sofforna med vårt kaffe och en skvätt Amarulah. Det låg en fantastisk coffe-table book om Dar-es-Salaam gatuliv framme, och jag ska verkligen försöka få tag i den vår sista dag när vi åker till Dar.

Med myggmedel insmort, tänderna borstade och ett afrikanskt lugn i själen kröp jag ner i den sköna sängen, med alarmet ställt på 5.45 AM.